alla säger att det där med hemlängtan är vanligt. den har inte kommit än och förhoppningsvis kommer den inte. men jag har hittat en annan känsla som ingen har varnat mig om. den där uppenbarelsen att visst ja, det är ett helt år jag ska vara borta. det är 12 månaders jobb plus 1 resemånad. det är mer än ett år. 

 

för några dagar sen slog den känslan ner i mig som en bomb och hela den dagen blev förstörd för jag blev så himla nere. ett år utan min bil. ett år utan min familj. ett år utan att kunna köpa saltlakrits när jag vill. ett år utan idrotten. ett år utan alma och olle. ett år utan alla magiska rm fester. ett år utan alla mina vänner. ett år utan allt jag brukar ha runt mig. som tur var hade jag bara den där gnagande känslan den dagen. 

 

the next day blev jag kallad syster. jag fick ett leende av minstingen i huset. vi hade en grym kväll hela familjen och jag började verkligen känna mig hemma. jag började planera mitt år i usa och alla äventyr jag ska ha. och den där känslan om att ett år är långt ändrades helt plötsligt till att fy ini fan hur ska jag hinna med allt på 56 veckor. har redan slösat två av dem på ingenting.

 

så tyvärr så kommer det här året antagligen flyga fram och jag kommer antagligen inte hinna med hela min lista. 

 

confessions from the states #1