det var det värsta jag någonsin ha behövt göra. säga hejdå till mina nuggets. jag var tårögd nästintill hela dagen. busade extra mycket under dagen med P och E och gosade som tusan med G. vid 2 begav vi oss mot lunch. min sista texas lunch på ett tag. tiden kröp närmre och närmre avfärd mot flygplatsen. påväg ut från restaurangen hade jag E på ryggen och bärde P. dom ville liksom inte släppa taget om mig. 

 

Satt längst bak i bilen med dom. E höll mig i handen hela vägen. dom sjöng en sång för mig som handlar om att dom inte vill säga hejdå och att man ska flyga över hela världen. fick sätta på mig solglasögonen då för ville inte att dom skulle se mig gråta. 

 

sen kom det. det där jävla hej dået. på flygplatsen. först ville dom inte ens släppa ut mig ur bilen. när jag väl kom ut så blev det kramkalas och jag kunde inte hålla tårarna tillbaka. H grät och jag grät och barnen ville verkligen inte släppa taget om mig. tillslut fick H dra bort E från mig och det skriket hon skrek då var helt hjärtskärande. så fort jag tänker på det skriket så gråter jag. det var liksom inte hennes jag-är-arg-skrik, det här var mer ett skrik som visade hur ledsen hon va. 

 

på flyget skrev jag till H och C att allt hade gått bra och att vi snart skulle lyfta. dom skrev att tjejerna hade gråtit hela vägen hem. grät nog ungefär halva flygtiden. som tur var satt ingen direkt breve mig. mittensätet var tomt liksom. och just nu, mitt på Heatrow, sitter jag och gråter ögonen ur mig för att jag sitter och skriver detta. att inte veta när jag ser dom nästa gång är det värsta. mina nuggets.