den sista dagen var här. jag vaknade nere på gästsoffan. jag visste att det skulle vara en jobbig dag. inte bara känslomässigt men schemat för dagen skulle vara galet. den nya au pairen skulle läras upp och jag hade en dag på mig. det var camp för
båda tjejerna och vår städerska skulle komma. kaos. men vi tog oss igenom dagen. inga bråk, inget tjafs. vi bara klarade det jättebra. första gången jag fick tårar var när E ville rama in en bild på mig. hon gjorde det och satte den brevid sin säng. andra gången va när E ville ha sin nya keps som jag har min keps. tredje gången var när P sa att hon inte ville att jag skulle åka. på eftermiddagen gjorde vi sköldar. jag gav dom ett litet fotoalbum med bilder på mig och barnen. barnen älskade det.

tiden va inne för att lämna bort mina nycklar och kreditkort och så. lämnade över nycklarna till nya au pairen med en ljup suck och min värdpappa sa: this is so sad. där och då va det nära att jag bröt ihop. men jag klarade det. fem minuter senare efter att värdpappa sagt att dom kommer fortsätta betala mig i några veckor som en bonus och efter att dörrarna till mitt gästrum var stängde så dog jag. mina nuggets.. som jag kommer sakna dom. 369 dagar som deras au pair och nu är jag ingenting igen..