onsdagen den 26 september 2012. jag kommer fortfarande ihåg den dagen som att det vore igår. visa detaljer har trillat bort, dom oviktiga, som till exempel vad jag hade på mig eller vad folk sa till mig. men visa ord sitter inpräntade i skallbenet så hårt att dom aldrig kommer att försvinna. 

 

en förmiddagstid hade jag. vi satt där i väntrummet mamma och jag. trodde att jag bara skulle få reda på ett provsvar och sen var det över. in på kontoret. sitta mitt emot honom. lyssna, försöka förstå vad han sa. försökte verkligen förstå vad han sa men hans brytning är fruktansvärt svår att förstå ibland. slutade lyssna, mamma lyssnade ju. det var ju ändå inget fel på mig. lyssnar igen då mamma frågar om träning. varför frågar hon ens om det. jag är ju frisk. ansträngde mig bara för mycket. 

 

 

jag läste. tårarna började rinna. jag kunde inte andas. var det ett skämt. läste jag på allvar ett papper där det står att jag har träningsförbud tillsvidare 9 dager efter att jag blev uttagen till rugbyn? brevet var för mina tränare men det var nog mest jag som behövde se det. han frågade om jag var orolig eller rädd? för vad? för att han något fel? för att vara sjuk? Nej! jag var inte rädd. jag var krossad. krossad över att inte kunna göra det jag älskar mest. träna. springa. spela.

det blev ingen skola den dagen. vi åkte till mormor. jag låg i soffan och tårarna ville inte sluta komma. jag mådde illa. fruktansvärt illa. ville sjunka genom jorden. jag vet inte om jag smsade med någon. men jag hade iallafall kontakt med emelie. sen är det några timmar som är helt svarta. jobbade jag? låg jag hemma och grät? jag vet inte. 

 

vi åkte in till tränarens lägenhet jag och emelie. det var myskväll med rugbylaget och vi skulle kolla på gamla rugbyfilmer. jag satte mig längst ut och sa inte ett knyst. jag åt inget av det som tjejerna hade fixat. jag bara satt där som ett skal av mig själv. hur skulle jag berätta att jag inte fick träna? det var ju tre stycken som skulle bort inom några veckor. skulle min dröm krossas? skulle jag inte få representera lars kagg på matchdagen? så mycket tankar. så mycket frågor. allt snurrade. jag kände hur tårarna tryckte på varje gång jag tänkte. och jag tänkte hela tiden. det var tur att det var mörkt i rummet. kvällen tog slut och alla började bege sig. då kom frågan. hur gick det idag jill? den oundvikliga frågan. tårarna trängde sig framåt men aldrig att dom skulle få visa sig nu. med en klump i halsen fick jag fram att vi kan ta det imorgon helst. det gick inte prata. jag gick mot dörren. min andra halva under den här tiden, emelie, stannade kvar och förklarade det hon visste. jag hörde, men ville inte inse att det var mig hon pratade om. vi åkte hem. jag grät mig till sömns. dagen efter vaknade jag upp och gjorde mig i ordning för att inleda den värsta perioden i mitt liv.